Nummer 1 år 2005
Ansvarig utgivare Helena Verghese Borg
ISSN 1102-4216

Överst: Torptomten Säby hage i Ytterjärna

En sommarkväll för några år sedan släntrade jag genom en kohage. En genväg som jag gått många gånger, så jag kände den väl. Den här kvällen fastnade blicken på några små grågröna rosenblad som stack av mot det hårdbetade gräset. Bara ett par små kvistar av en förmodligen ädel ros stack upp invid den gamla stenfoten. Torpgrundens rektangel och spisrösets gräsbevuxna puckel kände jag sedan gammalt. Krikonsnåret, äppelträden och syrenerna stod där precis som alltid, krusbärsbuskar likaså. Det var en typisk torptomt, kanske övergiven sedan början av 1900-talet.

Rosen däremot hade jag aldrig sett. Ett par pinnar med ynkliga rottrådar fick försvinna in i ryggsäckens dunkel. Kanske skulle det gå att återge den livet. Men lyckan log inte mot den gamla rosen. Glömsk som jag är blev den kvar i mörkret till morgonen därpå. Med slokande torra blad såg den inte mycket ut för världen men efter ett par timmar i en hink med vatten hade dess livslust återkommit och den blev satt i kruka. Efter ett par år var den stor nog att leva på friland. Ytterligare ett par år senare blommade rosen med underbart doftande klarröda enkla blommor.

Efter den upplevelsen var jag övertygad. Det finns mer än kyrkböcker som kan berätta något om torparna, backstusittarna och de andra obetydliga människorna i min hembygd.
- Att besöka de övergivna boplatserna.
- Att få utblickarna i landskapet från torparens trappa, vägen till källan, syrenbersån och krusbärsbuskarna. Det gav liv till de generationer som framlevt sina liv i marginalerna. Speciellt greps jag av att det fortfarande fanns så många kultiverade växter kvar trots att de inte vårdats på många år. Så började jag inventera torptomternas kvarvarande kulturväxter.

Överlevnadens kvalité
 Att en kulturväxt överlever i en allt mer naturlig omgivning ger växten ett värde i sig. Att ta tillvara dessa tåliga kulturväxter är ett sätt att förvalta kulturarvet. Många bra perenner, buskar och träd för den lite vildare trädgården, som inte kräver så mycket omsorg, finns fortfarande ute i backarna. Att de dessutom kan berätta om de små människornas längtan efter skönhet och lyst gör dem ännu värdefullare.

I gränslandet till det vilda
 Flera av våra vilda växter finns påfallande ofta på torptomter. Oxel och körsbär är vanliga, ofta med slånsnår som undervegetation. Backnejlika och backvial är två ganska iögonfallande perenna örter som också påträffas på många ställen i bebyggelsens närhet. Gullvivor och gräslök är det inte heller ovanligt att stöta på. En gammal torptomt utan syrener är nästan en omöjlighet att hitta. Bara vid grunderna inne i skuggiga storskogen saknas buskarna. Både vita och lila är vanliga och den ljuva doften på försommarkvällarna kan vara anledning nog till en torpvandring. Kärs, nässlor och kvickrot - idag ser vi dem som outrotliga ogräs men en gång i tiden var de kulturväxter. De båda första är bladgrönsaker och de har säker räddat oändligt många fl er människor från undernäring och bristsjukdomar än vad dagen multivitaminpreparat gjort. Jordstammarna på kvickroten har ibland jämförts med ginseng vad gäller nyttighet och in på 1900-talet var den fortfarande en apoteksvara och kunde inhandlas som Radix gramine. Pepparrot och hjärtstilla hörde till husapoteket och de överlever utan vård. Och ibland om jorden blir omrörd kan bolmört plötsligt växa upp över en sommar.

Många lökväxter klarar ett naturligt liv. Vid torpgrunderna brukar det ofta finnas pärlhyacinter, pingstliljor och påskliljor. På några platser har jag hittat vintergäck, snödroppe, och morgonstjärna men då är det oftast på ställen som inte varit övergivna mer än ett halvsekel. I halvdunklet i skogen dyker ibland brand- och krollilja upp och då finns torpgrunden oftast i närheten.

Vårtörel, vintergröna, trädgårdsnattviol och såpnejlika är vanliga. Den bruna dagliljan finns ofta kvar men står den skuggad så blommar den sällan. Aklejan brukar rädda sig själv till ljuset genom frösådd och står ofta i brynet en bit från torpet. Är torpläget en bergknalle så finns nästan alltid fetblad av olika sorter. Pioner, bolltistel, strävklint, gemsrot och trädgårdsirisar har jag hittat någon enstaka gång. Humle klänger ofta i de övergivna fruktträden och parksmultron breder ut sig i stora mattor.

Förutom syrenerna är spireor, snöbär och ärtbuske nästan obligatoriska. Kaprifol kan ibland ha övertagit en hel torptomt. Då växer den i tjocka mattor på marken och draperar sig tungt över döende fruktträd. Att besöka en sådan plats då lianen är i fullt flor är en mycket speciell upplevelse.
Rosor
I detta förvildade möter jag ofta rosor. Då de växer i djup skugga eller är hårt tuktade av bete kan det vara svårt att avgöra om det är en vild- eller en kulturros. Men ibland har rosen mått väl utan omvårdnad och då kan buskagen vara tiotals kvadratmeter. Absolut vanligast i mina trakter är Rosa pimpinellifolia alba flora plena och Rosa majalis var. foecundissima. De är även vanliga i odling på landsbygden och i samhällets trädgårdar.

'Agatha', 'Great Western 'och 'Minette' finns också i många äldre trädgårdar men dessa har jag inte hittat kvarstående på någon övergiven boplats. Däremot förekommer Rosa x alba, som enkel, halvfylld och fylld, ganska ofta övergiven men mer sällan i odling.

Bondros från Trångö, Turinge
Bland grundstenarna i en kohage hittade jag små pinnar av något som med tiden kom att visa sig vara en mossros. I ett tätt aspsnår fanns en tanig och taggfri ros som blev en R. gallica med mättat röda blommor. I en inte alltför välskött trädgård hittade jag en annan gallica med ljusrosa blommor. Den lilla pinnen som jag räddade i en kohage kom från torpet Hult i Bälinge socken i Sörmland. Av den blev det en Rosa gallica 'Officinalis'. En ros som börjat sin vandring i trakterna av Eufrat och Tigris – landet som flöt av mjölk och honung. Över hela Europa har den vandrat och upplevt hela västerlandets historia. Den har odlats av konungar och kejsare, burits vid liljevita jungfrubarmar – och ödet var sådant att den höll på att sluta sin vandring i en kohage i Sörmland. Nu blev den räddad åter till kulturen och står bredvid mig vid stenbänken i trädgården. Många berättelser har den om någon bara ger sig tid att lyssna.

Obestämd mossros från Tunatorp i Överjärna


R.gallica 'Officinalis' hittad i en kohage vid Hult i Bälinge

 
I Järna Hembygdsförening, som täcker Över- och Ytterjärna socknar i Stockholms län, är jag verksam. En mycket vanlig syssla inom hembygdsrörelsen är att inventera torp och annan gammal bebyggelse. Resultatet brukar bli långa listor med utdrag från kyrkböcker och andra arkivalier som beskriver vilka som levat på platsen så länge som den brukats. I våra socknar brukar vi också besöka de inventerade objekten och för mig har en förteckning över kvarstående kulturväxter blivit en viktig del i hur en övergiven boplats ska dokumenteras. Många andra föreningar gör säkert på samma sätt, så ute i hembygdsföreningarna finns stor detaljkunskap om den bygd där den är aktiv. Och nu när vi står inför POM och den nationella rosinventeringen ska vi naturligtvis utnyttja denna kunskapskälla för att hitta de övergivna rosorna på de övergivna boplatserna.
 

 
Uppdaterad:
2005-02-17		 Har du information till eller synpunkter på sällskapets websidor kontakta